Det finns gränser, nu är min nådd.

Jag är en hemsk människa. Nog för att jag alltid har varit slarvig. Att jag tappar bort saker samtidigt som jag letar efter annat är inget som hör till ovanligheterna. Men nu har det gått lite för långt, jag har tappat bort något levande. Något som har behov och som dessutom inte är mitt. Min grannes katt.
Det var inte meningen, det bara blev. Jag visste ju inte att det var deras. Faktum är att jag trodde den var hemlös. Den var ju så social. Och den vägrade gå hem. Den ville ju tom åka med bussen. När jag vinkat hejdå till Tove vänt på klacken och gått bort en bit, för att inte förvirra busschauffören gick jag tillbaka för att få med mig katten till den gatan där jag bor, var den borta. Jag letade, men jag kunde ha letat mer. Men gjort är gjort, nu är den borta och barnen är förtvivlade och gråter.

Och jag är boven.
Jag måste verkligen skärpa mig nu. Tänk när jag får egna barn, jag kommer tappa bort dem också. Men jag kan ju inte hjälpa det...