Ibland saknar man motivation för att lära. Det är intivativ som dessa som får en att inse att kunskap är värdefullt. Lika värdefullt som mat är för den svultna.
Para ihop engelska synonymer samtidigt som du skänker ris! För varje rätt svar går tio riskorn via FN till olika länder för att förebygga svält.
Good work!
Vart tog valmöjligheterna vägen? Det är mycket nu, inget snack om saken. Men det är för mycket. Att ständigt överväga om jag hinner, kan, orkar. Det tär. Är det verkligen värt konsekvenserna?
Det är bannemig inte mysig med höst längre. Ge mig Paris.
Igår kom Emma hem för att baka pepparkakor och jobba på julmarknaden. Det är konstigt, men sedan hon flyttade har vi kommit varandra betydligt mer nära. Det är inte första gången det här fenomenet inträffar i mitt liv. Sedan gymnasietiden drog igång har jag även börjat uppskatta mina gamla vänner betydligt mer. Inte för att jag inte uppskattade dem tidigare, men mer. Kanske är det saknaden som gör sitt till, kanske är det en insikt av att ingenting är givet. För de som alltid varit där, varje dag, är där någon gång i månaden istället. Det gäller att ta till vara på de dagarna. Det är trots allt dem som förstår min humor och mig bäst.
Ingenting är givet.
Inte ett dugg. Att man nu inte kan göra något annat än att vänta, i högst en vecka känns smått overkligt. Det var visserligen väntat, men ändå blir det en chock när beskedet väl kommer, hur kommer det sig?
Tjej ~25 sitter och pratar i mobilen, antagligen med en tjejkompis.
Tjejen: Mmm. Aa, vi var där i fredags några stycken. Det var en sån där blond där, skitläskig! Ja, alltså, inte farlig, bara läskig. Han typ jagade oss. Mmm… Men vi tänkte gå dit ikväll och spöa ner honom.
Lång tystnad.
Tjejen: Jo, han kan väl följa med, men han är ju typ Paladin…
Kom på mig själv med att tycka att den här tjuvlyssningen var utomordentligt skoj och reagera över att personen säger typ före Paladin, för antingen är du ju paladin eller inte. Den tanken skrämde mig något ofantligt. Att jag för det första kan identifiera att det är ett spel är illa nog. Men att jag sedan till och med kan identifiera vilket spel det handlar om känns som ett slags slag i magen. Eller ja, inte ett slag i magen kanske men något slags uppvaknande. Man blir som man umgås, och med tanke på att jag spenderar ca 7 h / dag med inbitna WoW-gamers är det kanske inte konstigt att jag känner igen allt detta utan att själv ha spelat WoW en enda gång.
Ett och ett halv år har gått, och på TIME, där lär man sig minsann mer.
Så var det söndag igen, jag tror det har blivit lite av min grej att skriva en bit på bloggen på just söndagar, då brukar jag klaga över hur mycket som väntar den kommande veckan. och tro det eller ej, det är lika tjockt denna veckan, om inte värre.
På fredagen löd kvällen klassfest. Klassfester har en tendens att antingen bli super eller också blir det kasst. Våran blev super, det hade man inte kunnat tro om TIME2. Lördagen följdes av en mensvärk som fick allt annat att upphöra existera, förmiddagen spenderades med andra ord i sängen med värmedyna och några avsnitt av Grey's anatomy. Kvällen bjöd på skogstur till Sara. Trots att jag varit där flera millions of times kunde jag inte beskriva vägen utan att blanda ihop två olika busshållsplatser och därmed komma helt fel. Men jag skyller på min medicinering. Kvällen blev hur som haver kul ändå. Och nu stunderna innan det är läggdags och ytterligare en vecka har jag fortfarande en fruktansvärd värk men med ett besök av käraste lill-Kusin känns smärtan lindrad.
Och jag som skulle plugga.
Vad är det som är så speciellt med försvunna Madeleine? Att hon är borta är givetvis väldigt hemskt, men sedan hon försvann har det föörsvunnit ca 1030 barn i ecuador. Vem efterlyser dem i tidningar och tv världen över? på www.missingkids.com finns det över 3756 försvunna barn registrerade, några av dem försvann för över 30 år sedan, men deras familjer söker fortfarande. Det är det som gör så ont i mig. Det är många föräldrar som inte ger upp hoppet om att hitta sina barn, vart är fokusen på dem?
