En rasande anka och en nära döden upplevelse.

Precis som jag hade gett upp tankarna på att det någonsin skulle bli sommar, ja faktiskt. Men just då som räddaren i nöden kom solen fram yesterday. Thank god!

Eftersom jag snart lämnar landet har jag och isabelle bestämt oss för att vi ska umgås så mycket att vi inte kommer sakna varandra under tiden jag knegar i grannlandet. Vi ska ha så kallad kvalitetstid. Projektet sattes i verk med en intensiv shoppingtur på Bergvik. Hem för käk. Sedan stämde vi dejt över ett glas flädersaft. Hem igen för att ses en timme senare för en tennismatch. Det gick som det gick. Alla kan ju inte vara Björn Borg, hur skulle det se ut?! Sedan satte vi oss och "solade" mot squasch- (however it spells) planket. Framåt kvällen tänkte vi duka snyggt och äta gott ute på nån ö i vänern och titta på solnedgången. Så hem för att packa saker, ner till bryggan för att ösa ur båten. Och då menar jag verkligen ÖSA ur. Det tog sin tid om man siger så.

Nu var det minsann upp till bevis.

Dags att starta motorn på våran übergulliga eka. Motorn gick igång.
Det gjorde den.
Men vi kom varken framåt eller bakåt. Några hypoteser senare kunde vi dra slutsaten att backen inte var i. Nu kunde ingenting stoppa oss och hela Vänern låg och väntade. Vi kom dock inte vidare långt eftersom bensinen i tanken sjöng på sin sista fras. Så Glöffsa fick duga. Ön bjöd på några rejäla utmaningar som bergsklättring i tofflor från Din Sko och ett par nära döden upplevelser. Ett riktigt Camp Molloy äventyr.
Väl on the top of the mountain så att säga var utsikten undebrar och klättringen kändes så värd. Ett riktigt memorable moment som tog plats i fotalbumet i min hjärna(eller sitter det i hjärtat tro?).
Inte nog med en underbar solnedgång, det kom även en utter förbi simmandes.
När solen gått ner och våran klättring mot vattnet skulle ta sin början flög en grön anka förbi. Den skrek. vi hade satt oss precis brevid dess bo. Våran underbara sittplats med den underbara utsikten var inte våran.

Det var ankans hem.