Ibland saknar man motivation för att lära. Det är intivativ som dessa som får en att inse att kunskap är värdefullt. Lika värdefullt som mat är för den svultna.
Para ihop engelska synonymer samtidigt som du skänker ris! För varje rätt svar går tio riskorn via FN till olika länder för att förebygga svält.
Good work!
Vart tog valmöjligheterna vägen? Det är mycket nu, inget snack om saken. Men det är för mycket. Att ständigt överväga om jag hinner, kan, orkar. Det tär. Är det verkligen värt konsekvenserna?
Det är bannemig inte mysig med höst längre. Ge mig Paris.
Igår kom Emma hem för att baka pepparkakor och jobba på julmarknaden. Det är konstigt, men sedan hon flyttade har vi kommit varandra betydligt mer nära. Det är inte första gången det här fenomenet inträffar i mitt liv. Sedan gymnasietiden drog igång har jag även börjat uppskatta mina gamla vänner betydligt mer. Inte för att jag inte uppskattade dem tidigare, men mer. Kanske är det saknaden som gör sitt till, kanske är det en insikt av att ingenting är givet. För de som alltid varit där, varje dag, är där någon gång i månaden istället. Det gäller att ta till vara på de dagarna. Det är trots allt dem som förstår min humor och mig bäst.
Ingenting är givet.
Inte ett dugg. Att man nu inte kan göra något annat än att vänta, i högst en vecka känns smått overkligt. Det var visserligen väntat, men ändå blir det en chock när beskedet väl kommer, hur kommer det sig?
Tjej ~25 sitter och pratar i mobilen, antagligen med en tjejkompis.
Tjejen: Mmm. Aa, vi var där i fredags några stycken. Det var en sån där blond där, skitläskig! Ja, alltså, inte farlig, bara läskig. Han typ jagade oss. Mmm… Men vi tänkte gå dit ikväll och spöa ner honom.
Lång tystnad.
Tjejen: Jo, han kan väl följa med, men han är ju typ Paladin…
Kom på mig själv med att tycka att den här tjuvlyssningen var utomordentligt skoj och reagera över att personen säger typ före Paladin, för antingen är du ju paladin eller inte. Den tanken skrämde mig något ofantligt. Att jag för det första kan identifiera att det är ett spel är illa nog. Men att jag sedan till och med kan identifiera vilket spel det handlar om känns som ett slags slag i magen. Eller ja, inte ett slag i magen kanske men något slags uppvaknande. Man blir som man umgås, och med tanke på att jag spenderar ca 7 h / dag med inbitna WoW-gamers är det kanske inte konstigt att jag känner igen allt detta utan att själv ha spelat WoW en enda gång.
Ett och ett halv år har gått, och på TIME, där lär man sig minsann mer.
Så var det söndag igen, jag tror det har blivit lite av min grej att skriva en bit på bloggen på just söndagar, då brukar jag klaga över hur mycket som väntar den kommande veckan. och tro det eller ej, det är lika tjockt denna veckan, om inte värre.
På fredagen löd kvällen klassfest. Klassfester har en tendens att antingen bli super eller också blir det kasst. Våran blev super, det hade man inte kunnat tro om TIME2. Lördagen följdes av en mensvärk som fick allt annat att upphöra existera, förmiddagen spenderades med andra ord i sängen med värmedyna och några avsnitt av Grey's anatomy. Kvällen bjöd på skogstur till Sara. Trots att jag varit där flera millions of times kunde jag inte beskriva vägen utan att blanda ihop två olika busshållsplatser och därmed komma helt fel. Men jag skyller på min medicinering. Kvällen blev hur som haver kul ändå. Och nu stunderna innan det är läggdags och ytterligare en vecka har jag fortfarande en fruktansvärd värk men med ett besök av käraste lill-Kusin känns smärtan lindrad.
Och jag som skulle plugga.
Vad är det som är så speciellt med försvunna Madeleine? Att hon är borta är givetvis väldigt hemskt, men sedan hon försvann har det föörsvunnit ca 1030 barn i ecuador. Vem efterlyser dem i tidningar och tv världen över? på www.missingkids.com finns det över 3756 försvunna barn registrerade, några av dem försvann för över 30 år sedan, men deras familjer söker fortfarande. Det är det som gör så ont i mig. Det är många föräldrar som inte ger upp hoppet om att hitta sina barn, vart är fokusen på dem?
idag är det fars dag det firades med biobiljetter och en äppelkaka. Nödpresenter? ohyes, men det är tanken som räknas!
Annars har dagen, om någon undrar, varit skön. Inte gjort ett enda dugg förutom att sy klart mina stolsdynor och tittat på Grey's anatomy. Jag är stucked. Det är den bittra sanningen.
Måste bara tipsa om en toppenresturang vi fann igårkväll i närheten av Tingvalla körskola, utsidan skvallrar om sunk men, hör och häpna, det var underbart snyggt invändigt! Namnet är dock lite oklart, alla skyltar skyltade om olika namn (?) eller också var det helt enkelt så att vi inte var så duktiga på att förstå urdu eller vad det nu är för språk man använder i Paktistan. Hur som helst är poängen med detta inlägg att det där serverades jättegod mat!
Mina tårar rinner, magen krampar, andingen känns komplicerad. ÄR KILLEN SERIÖS?!
HAHAHAHAHA
HAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHA
Det vankas långhelg. Denna underbara känsla att man har hela tre dagar till sitt förfogande att inte göra någonting på. wunderbart.
Ååååååååh, jag är så sugen på en ny mobil. Är i ebohv av en dessutom, att ha en telefon som fungerar när den känner för det duger inte riktigt. Men så är problemet, vilken vill jag ha? Var väldigt inne på en w580i ett tag. men njaaa, nu finns det ju även den sk Kentmobilen. Den är riktigt läcker. Fast å andra sidan, väntar jag lite så kommer den äckligt snygga w890 för att inte tala om w380. Såklart är funktionerna way too cool också. Beslutsångesten är skyhög och medför till 100% att jag kommer vela tills dess att det kommer ut någon annan telefon, med ännu fler funktioner...
Vad är grejen med att, när man visar upp den såkallade dagens outfit, sätta benet lite snitsigt i en obekväm vinkel, ha handen i sidan samtidigt som man granskar sina fötter?
Mig inte förstå. alls?
Dagarna flyger och halva veckan har redan gått. På fredag ska vi ha en English check-up. Problemet är att ingen vet vad en check-up betyder. Det kan vara allt från ett litet, litet, litet test till ett herrans stort prov som svarar mot 1/4 av slutbetyget i engelska B. Därför ska jag ägna kvällen åt att göra klart alla uppgifter vi borde ha gjort de senaste veckorna medan den muntliga delen avklarades i form av bokredovisningar. Jag känner på mig att mitt upplägg med att lära mig alla sjuttiofemhundra orden till på fredag är ganska kasst.
Studieteknik, komsi, komsi!
Så var en veckas lungn avklarat. Ärligt talat har jag ingen som helst lust att börja allvaret igen, jag trivs med att vara ledig och ta dagarna som de kommer, umgås med vänner och familj, spela super Mario, shoppa i samma omfång som förr, äta god mat, se på filmer och gå på härliga promenader i höstsolen. Mitt i allt carpe-diem snack borde jag ha pluggat bort diverse ämnen så inte det blir massor på en gång, ta lite i taget och få bort allt som ligger och väntar, vad det nu är? För faktum är at jag inte kommer ihåg. Med mig hem hade jag massa böcker med ett syfte som i vilket fall avsåg att jag skulle öppna dem, läsa dem, lära dem. Men not. Så i den bemärkelsen blir det sådär lagomt kul att komma tillbaka och inse att man fortfarande är lika mycket efter som jag antagligen var innan. En annan grej med att det här lovet är slut är att nästa lov som kommer är Jullovet (!), vilket känns oooootroligt långt borta. Men liksom hela hösten kommer veckorna tills dess vara här med stormsteg och innan jag vet ordet av är flera kurser avklarade och jag är nyss hemkommen från Paris.
Vad har jag ännu gjort i höst, egentligen?
