bubbly

Det finns sådana där låtar som man inte alltid vill erkänna att man lyssnar på, än mindre som man lyssnar på och sjugner med för att det är sååå bra. Magnus Uggla till exempel eller Alicia keyes och Leona Lewis. Här är ännu en. Colbie Caillat. Men det är inte utan att jag riktigt känner hur det börjar i tårna och sprider sig vidare till nästippen för att jag sedan ska sitta där som ett fån och känna hur ett stort leende bereder ut sig i hela mitt ansikte samtidigt som jag sjunger lika illa som det låter när du drar ditt finger mot en griffeltavla.

Men hur go' är inte den här låten på en skala, egentligen?