Kenyaner / Mustafa Mohammed

Först av allt kan jag aldrig förstå hur man frivilligt utsätter sig för en sådan form av plåga, smärta på gränsen till tortyr. Först av allt att springa, bara det är fruktansvärt tråkigt. Lägg till 3000 meter och jag får huvudvärk. Du ska dessutom springa det här fort, fort, fort. Och du ska hoppa över några hinder och bli blöt om fötterna. Nej tack. Men så finns det folk som Mustafa Mohammed och 3 Kenyaner. Dessa kenyaner plus några till träffade jag då jag bodde i Norge. Varje helg åkte de på tävlingar, i Tjeckien och andra delar av Europa. Varje morgon var de uppe med tuppen och sprang sina kilometer. Varje kväll spelade de biljard. Vi drack té tillsammans och de åt bönor samtidigt som jag kom på ursäkter angående varför jag inte vill springa, glatt ovetande om att dessa Kenyaner var bäst i sin gren. I hela världen tydligen. De var även de som tog pallplatserna ifrån Mustafa Mohammed. Så nu vet jag inte vad jag ska tycka längre. Mustafa var värd en guldmedalj. Iallafall ett brons. Det är man om man tävlar för det lilla, lilla, kalla landet sverige. Men Kenyanerna har ju faktiskt bjudit mig på Té. Fast ett brons kunde han ju iallafall fått, Mustafa. Det var han värd.